Vikten av att leva och journalisternas gräddfil

Igår när jag var ute och gick med Wilda i nya tvillingbarnvagnen så mötte jag en man som gick med stavar. Han hade stavar som han stödde sig på och jag såg på gången att han verkligen kämpade. Jag ropade till honom att ”det där gör du bra!” Det var starten på ett samtal där jag fick reda på att han var en kille på +50 som var mitt i karriären på en topposition i det svenska samhället när han fick reda på att han hade cancer. Den satt i ryggen och det blev operation och man dömde honom till ett liv i rullstol.

Han hade i yrkeslivet krigat för sina företag och jobbat hårt mot uppsatta mål. Men nu var det riktiga, privata mål som var stentuffa. Belöningen var hur stor som helst: att kunna gå själv! Något som är självklart för de flesta.

Vi skrattade åt människor som inte råkat ut för något allvarligt och inte lärt sig uppskatta små viktiga saker. Han berättade om sin barberare som började prata högre och långsammare för varje gång han kom för att klippa sig. Vänner som inte visste hur de skulle hantera honom. Människor som han valt bort därför att de bara sög energi.

Vi kände oss som väldigt nära kompisar efter några minuter och skrattade åt dem som inte hinner stanna upp och leva. På något vis kan det vara bra för en del att råka ut för tråkigheter. Helt plötsligt vaknar man upp och inser att man missat att leva. Efter ett antal minuter så bestämde han sig för att vi snackat bort 15 minuter som han drog av och fortsatte sin tävling. Han skulle slå sin tid på rundan som troligen inte var mer än 1000 m. Men ändå en av mannens viktigaste tävlingar.

Som en nykär fjortonåring
På kvällen skjutsar jag hem en kille +50 som blev änkeman för några månader sedan. Han vill inte leva singelliv utan har alltid levt i tvåsamhet och ville fortsätta med detta. Jag ställde en del raka frågor och berättade hur jag känt och hans känslor var exakt likadana. Att vilja träffa en kvinna men man vet inte hur man gör. Han berättade om en kvinna som inte gick att få tag i. Jag frågade om han ringt, men det hade han inte. Jag sa att det är svårt att nå fram om man inte ringer… Han tittade på mig som om jag inte var klok. Sen började vi skratta.

Jag antydde att han var löjligt lik en fjortonåring som är nykär och inte vet hur man gör. Till saken hör att den här killen har en topposition i ett större företag där man måste vara tydlig och beslutsam. Men när det gäller kärlek så blir det problem. Varför är det så svårt att beskriva vad man har för drömmar, vad man vill med livet i framtiden?

Jag tror att allt för många går som katten kring het gröt. Spänn bågen från början och brister strängen så finns det nya bågar att spänna. De som drivs av rädsla att misslyckas eller förlora någon, kommer att få problem. Drivkraften skall vara att lyckas och att vinna någon. Då är det på riktigt.

Wilda föll pladask för Towe
Två mysiga möten på en och samma dag som jag fick hem min familj från BB. Wilda var med på BB och fick träffa Towe. När vi frågade om vi skulle ta med Towe hem så sken Wilda upp som en sol och så var Towe accepterad av alla i familjen.

Journalisternas gräddfil
Idag ringde telefonen efter morgonens byggmöte angående att vi skall bygga om för 25–30 miljoner i en fastighet på ön. I andra änden fanns en av de högsta tjänstemännen som jobbar i Gotlands kommun. Han berättade att han blivit uppringd av Radio Gotland som fått honom att åka ner till Norderstrand där Visby Camping skall hålla stranden i ordning. (Fast det är Stureplansgruppen som arrenderar och har ansvar för detta i praktiken) Reportern hade hittat en gunga som var trasig och tyckte att stranden inte var ordentligt underhållen plus att det fanns en sandhög som inte var utlagd.

Så mycket sand som det finns på stranden nu har det inte funnits de senaste åtta åren som kommunen varit sandansvariga. Men gungan var dålig och är nu nermonterad för reparation. Så just nu kör vi på en gunga vilket säkerligen lokalradion kommer att berätta som nyhet. Det är tur de kan koka soppa på en spik.

Så länge reportrarna får gräddfil till alla politiker och tjänstemän så kommer dessa reportage att fortsätta. Vem av företagarna kan få en av öns högsta tjänstemän att lämna sitt viktiga arbete för att besiktiga en gunga? Detta visar åter igen att pressen styr och ställer för mycket på små orter. Självklart skall man från pressen kunna ställa frågor och få tillgång till politiker. Men varför är det viktigare att en reporter kan få tid med tjänstemän och politiker när företagare får vänta? Så länge man är rädd för journalister blir det svårt att jobba effektivt.

Än en gång. Rädslan får inte vara drivkraften. Göran Johansson i Göteborg har inte haft rädsla som drivkraft det kan jag ta gift på. Men tyvärr så har allt för många beslutsfattare rädsla som ledstjärna: ”ingen skall få komma på mig att göra fel”.