Vilket party att gå vidare från!

Att fylla femtio kräver en del planering. Jag började den 1 juni med att skicka ut inbjudan till den 24 februari. Jag ville verkligen bjuda in alla som påverkat mig till den jag är idag och på något sätt glömma eventuella sura miner eller missförstånd för ett bra party. Med undantag av några sena sjukanmälningar var nog de flesta som jag hoppats skulle komma där. Genom åren har jag drivit eller varit delägare i ett 40-tal bolag och haft några tusen anställda.

En del projekt har det stormat kring och vissa saker beror på mig och annat på andra. Tyvärr har jag en gammal vän som sa att han inte tänkte komma på grund av att han anser sig vara orättvist behandlad, jag tycker att det känns surt. Jag hade hoppats att han kunde se förbi en incident när vi i ca 20 år har jobbat ihop som Humle och Dumle och lyckats reda ut både det ena och det andra.

Framför allt var vi ett grymt team som vågade ge oss in i de mest konstiga saker. Nu är han en lyckad egenföretagare och han har ett bra liv med sin familj vilket gläder mig. Vi har varit väldigt bra för varandra och har påverkat varandra till att hamna där vi är i livet just nu. Det har varit livets skola som fostrat oss vilket jag är säker på att ingen ångrar. Jag tror att han tröttnar på att sura en dag och då kommer vi att äta en bit mat, dricka några glas och skratta åt alla minnen. Jag tror att jag glömt mer än 50% av alla projekt vi gjort då jag sällan ser bakåt, utan har kursen framåt. Det kan ju också bero på åldern…

Det var ju inte bara han utan det fanns en massa som skilt sig och även f d kompanjoner och affärsbekanta som kört i diket och inte ville veta av varandra längre. Som utomstående är frågan: vem skall man bjuda? Jag och Monika bestämde oss för att inte bry oss och bjuda in alla. Endast en ställde kravet att tacka ja bara om den andre inte kom. De som gått isär anmälde sig ofta till festen med ny partner och det flöt på bra. Inställningen att gå vidare är starkare än att sura. Med lite nykter syn kan man fråga sig vad är egentligen alternativet?

Att umgås längre tider och under festliga förutsättningar löser upp en hel del knutar. Landshövdingen skrev lite om det i sin senaste krönika, att hon varit i Kina på långresa med många gotländska beslutsfattare och att resan i sig betydde mycket med massor av gemensam tid. Jag tror att det bästa med resan var gemenskapen som kommer göra förändringar även om Kina låter spännande. Jag har alltid hävdat att GTF:s (Gotlands Turistförening) bästa insatser var den årliga resan där alla i branschen fick umgås på ett enkelt och avslappnat sätt under några dagar. Då löstes gotländska världsproblem i barerna på kvällarna och nya konstellationer uppstod efter en sen natt på någon nattklubb långt utanför Gotland.

Jag har nu varit i Dubai en vecka med 65 gotlänningar. Med på resan fanns två av öns konkurrerande företagarfamiljer som annars knappt hälsar på varandra. Det fungerade väldigt bra under hela veckan och deras barn lekte och föräldrarna samlades nästan varje kväll vid samma bord och avhandlade allt som gör livet värt att leva. Långa och riktiga gammeldags möten kan inte bytas ut mot teknik eller andra hokuspokus-konsulter. Människor som trivs ihop kan uträtta storverk när de vill. Att låsa in sig och bara tycka illa om någon annan skapar bara negativ energi. Vågar man ta upp det som gör en upprörd och ställa öppna frågor får man ofta svar som man inte hade tänkt. Det leder oftast till något kreativt.

Temat på festen var att gå vidare och den höll på i två dygn. Jag hade lovat träningsvärk av allt dansande och extra energi som skulle räcka tills snön försvann.  Det var 70- och 80-tals tema på fredagen där Highway Stars försökte bevisa för Micke Syd (Gyllene Tider) och Tommy Ekman (Freestyle) att 70-talet hade bättre drag än 80-talet.

Lördagen började vid havet med en manskör, varm lumumba och tankar på dem som redan kilat vidare till andra sidan, vilket blev ett starkt inslag med massor av tårar. Därefter var det domkyrkan och kloka ord från biskopen som en timma senare skulle gå vidare genom att lämna över biskopsstaven. Det blev svängig gospel i kyrkan som tog alla från gråt och allvar till allsång och glädje på ett härligt uppfriskande sätt. Lennart Koskinen skickade med tänkvärda ord som tydligen landade väldigt bra hos många. Så svängde festen på ett sätt som berörde alla sinnen under de två dygnen.

Jag fick så mycket beröm under festen och i de olika talen att jag kommer att vara hög flera månader. Jag hoppas att jag och Monika verkligen gjort oss förtjänt av allt detta, för det lär inte gå att jobba ifatt allt som sades under och efter festen. I slutändan är det gästerna som gör festen, arrangören ger bara förutsättningar.

Monika och jag vill i alla fall tacka alla som kom och valde att spendera nästan 48 timmar av sina liv med oss. Ett extra stort tack till Annen som gjorde ett grymt jobb tillsammans med två andra sjukt bra tjejer: Pillis från Sundsvall och syster Eva. Snacka om girlpower när den är som bäst! Farsans tal och Bobbos sång tillhör nog de mest minnesvärda för mig. Till och med mamma Marianne valde att ta tag i mikrofonen denna dag vilket är stort.  Det finns så klart många, många fler att tacka och detta är bara ett Stort Tack till alla som har hjälpt till att genomföra en jävligt bra fest. Och inte minst alla ni som påverkat mig till den jag är idag.

Till detta har båda mina fruar varit väldigt viktiga. Utan Ulrikas järnvilja att skapa ett bra förhållande så hade jag aldrig synkat så bra med Monika. Alla män borde fått gå i Ulrikas skola, då skulle vi förstå hur enkelt det egentligen är att ha ett långt och bra förhållande. Hon var en tjej som verkligen stod upp för sin familj och vågade ta fighter och säga saker som inte var speciellt inlindade. Det var ibland som en stenhård magpumpare för mottagarna. Ofta var det obekvämt att vara mottagare och ilskan över att få en verbal snyting gjorde att det kunde ta dagar och veckor att egentligen förstå vad hon sade.

Hon svingade sina omdömen och det kunde vara den blivande mannen, svärfar, väninnan eller väninnans man som var måltavlan. Det spelade ingen roll om mottagaren hade titlar, rik eller fattig; hon levererade sanningar till alla. Mycket av den hon sade för 6-12 år sedan finns kvar i vårt medvetande än idag. Tack vare detta har jag ett sjukt bra förhållande med Monika! Hon ger mig så mycket energi att hon egentligen borde klassas som doping. Men så skall det vara när man har det som bäst.

Jag tror att man studsar fram hela livet som en flipperkula och ibland studsar man mot trevliga och ibland mot mindre trevliga människor. Allt ingår i livets skola och förändrar en på ett eller annat sätt. Ibland är det möten som gör en förbannad och man ser en riktig ovän i den andre. För min del finns det ett antal sådana som jag verkligen har tyckt illa om och som jag idag borde överlämna en eller flera whiskyflaskor till och tacka för vad de gjort.

Billy Östberg fick sin flaska redan på festen vilket var en av många överraskningar som jag utsattes för av girlpower-gänget. Kalle Blomqvist, Jan Palmer, Marianne Samuelsson och Tommy Lundberg är några andra som jag borde tacka för att de fått mig att göra livsavgörande förändringar. Det finns fler, och tack vare att världen förändras hamnar dessa personer i en ny dager vilket jag bara kan värdera och acceptera. Troligtvis kommer jag att lämna över flaskor och tack till dem i framtiden. Självklart känns det inte helt lätt att acceptera en person som man tidigare varit förbannad på och sedan skall man skaka hand och tacka för det de ställt till med. Men så är mitt liv. När det inte fungerar tar jag ut en ny kurs och ofta blir det till bättre för mig. Inget blir i alla fall som man tänkt sig så då är det bara att göra det bästa av situationen.

En av världens yngsta 50-åringar som nu går vidare mot nya spännande mål!

Pigge W