Gotländska företag samarbetar!

Jag var på Företagardagen och det känns som om det har skett ett trendbrott. Det verkar som om tillräckligt många på Gotland väljer att se framåt och söker samarbete i stället för som tidigare se problem i allt. I så fall är det ett härligt trendbrott. Jag tror att det delvis beror på att vi får in nytt blod i den gotländska näringen och så håller det på att bli en föryngring.

Minst fyra gånger sades det från scenen att vi skall glömma det gamla och jobba gemensamt framåt. Jag ser flera tecken på detta. Region och Länsstyrelse har en helt annan kontakt idag än vad man hade för två år sedan.

Patrik von Corswants framträdande där han berättade om sin svåra tid var så att det reste sig i nackhåren. Här fins det en man som vågar stå upp även när det inte går så bra och han har tidigare vunnit mångas hjärtan och efter detta är det några till som verkligen håller tummarna och försöker hjälpa till. Jag har försökt att dra mitt strå till stacken genom samtal och försöka hjälpa till med det nätverk som jag har.

Företagsdagens kvällsmiddag sköttes av tre olika gotländska krogar där kongressbolagets eget kök inte fanns med. En mycket fin hint från Wisby Strand som verkligen vill bygga ett starkt Gotland.

Eventuellt är det bra att turistföreningen lagts ned för då hamnar det mer ansvar på företagarna vilket bara är bra. Jag kan ana en Cicci-effekt. På senaste resemässan valde de gotländska företagen att samarbeta gemensamt under varumärket Gotland och skippade samtliga individuella varumärken.

Samma sak gäller väl Vibble! Helt plötsligt har det blivit ett högstatus område där familjer träffas och drar upp planer. Yttre hot har alltid förenat.

Får vi ännu en sommar med vikande siffror skulle det få igång turistnäringen ordentligt. Det är inget större problem att öka gästnätterna med 50 000 per år i minst fem år om vi bara håller ihop.

Jag skulle varit i nordafrika och kört hoj med Berra denna vecka. Tyvärr så bokade jag av resan två dagar innan. Det har blivit lite mycket resande och jobb vilket mc-åkningen fått lida för det senaste halvåret. Det fanns två anledningar för avhoppet. Dels var jag för otränad att köra med killar där det flesta är ca tio år yngre och tävlingsåkare. Dels låg jag väldigt långt efter på jobbet och visste att jag skulle behöva ha kontakt med kontoret hela tiden och då blir det på bekostnad av hojåkandet. Någon tyckte det var lite frökenaktigt att inte åka medan andra påstod att jag fick vuxenpoäng. Hur som helst var det tråkigt att inte hänga med. Jag är säker på att det varit grymt bra åkning och det har säkerligen gått väldigt fort. Men det går fler turer och det var nog inte min sista chans.

När jag bestämde mig för att åka till Sahara och köra hoj lockade Ebba med sig Monika och tjejerna till Egypten. Jag tror att det blev en bra resa för alla fyra tjejerna. Inte minst för Nicole 20 som äntligen fick ha sin mamma för sig själv (utan mig) och samtidigt rå om sina små syskon.

Men det kändes inte bra att man började bråka och skjuta ihjäl människor i Kairo. Det är oro i landet och det stundande valet känns som en krutdurk. Jag blev inte mindre orolig när jag fick höra att Ebba vaknade härom natten av att byggnaden rörde sig på grund av jordbävning. Det kom även ett efterskalv dagen efter. Sånt vill jag inte höra när jag vet att hela familjen bor på ett hotell som ligger precis vid vattnet. Jag tycker att vi haft nog av katastrofer och spänningar i familjen på ett tag.

Jag har varit i Roma på vuxen simträning på lördagar och nu funkar bröstsimmet lite bättre. Det där med tävlandet går tydligen aldrig ur kroppen, det ligger lika latent som mina bokstavskombinationer som jag inte kan stava till.

Vår hund Colle har varit på hunddagis och nattis några dagar. Jag träffade paret som driver det och snacka om aspiranter till nästa års företagarpris! De har gjort något helt unikt i landet och det kommer snart att växa upp kopior runt om i landet. Även för de som inte har hund är det ett utflyktsmål. Ingen trodde på henne när hon slutade som flygvärdinna och skulle öppna hunddagis. Men om man brinner för sin sak och gör det bra så lyckas det ofta. Här har vi en riktig entreprenörsförebild och dem skall vi vara rädda om och lyfta fram så mycket som möjligt. Då får vi förebilder som inspirerar ännu fler entreprenörer. Jag hoppas att det finns många till som vågar!

De senaste veckorna har jag varit själv i huset vilket inte skett sedan jag kom hem från Thailand 2005. Tystnaden och ensamheten fick mig att förflytta mig sex år tillbaka i tiden. Det har varit mycket tudelade känslor men också lite skönt med tystnaden och stillheten som gav tid för eftertanke. Något som gav lite extra turbo känslor var den 21:sta när Ulrika skulle ha fyllt år. Jag besökte graven vid 19-tiden för att sätta dit lite blommor och tända massor av ljus. Norra kyrkogården en sen höst kväll är magiskt på något sätt. Stillheten ger ro samtidigt som alla gravstenar gör allt så levande. Det är lätt hänt att minnen och fantasi förflyttar en i tiden. Jag gillar den där resan som ofta kommer när jag är där själv. Nu mer är det mest positiva saker som kommer men det slutar nästan alltid i tårar i alla fall. Jag tror att det är bra med tårar för det känns alltid befriande när man åker från familjegraven. Jag har svårt med just detta ord. Familjegrav med två barn och en fru vid 50-års ålder är väldigt onaturligt.

Ensamheten hemma var tomhet, stillhet och saknad. Jag inser att det är bra med saknad så att man inte tar något för givet.