Jag vägrar att anmäla mig till smittskyddsläkaren!

Jag har idag varit och besökt en kompis där oturen grinat dem i ansiktet länge nog. Det började med att båda valde att flytta till Gotland för några år sedan. Båda har barn från tidigare äktenskap och beslutade att skaffa ett kärleksbarn ihop. Strax efter födseln bryter mannen ryggen och blir rullstolsburen. Vilket han fortfarande är och det sätter sina praktiska spår i en småbarns- och entreprenörsfamilj. För ungefär ett halvår sedan får kvinnan en allvarlig infektion som gör att hon nästan stryker med och bokstavligen svävar mellan liv och död. Efter många månaders kamp är hon åter i hemmet. Hon har ett antal månader ytterligare rehabilitering innan hon är fullt återställd. Trots detta så ser hon och han positivt på livet och framtiden. Båda strålar på ett sätt som nästan är overkligt. Detta är människor som insett att det inte går att sitta på kammaren och tycka synd om sig själva utan inser att det krävs handling och positivt tänkande. Jag är övertygad om att detta kommer att svetsa samman familjen än mer i framtiden.

Eva Bofride tar upp en intressant vinkling som handlar om att en av Sveriges största mediakoncerner medvetet försöker sälja in redaktionella annonser som avsiktligt skall förväxlas med journalistiskt material. Det är ett nytt sätt hon berättar om. Problemet är att tidningarna måste öka annonsintäkterna som är grunden för att journalisterna skall kunna få sin inkomst om jag förstår detta rätt. Hur skall man som journalist kunna motsätta sig detta? Priset är att trovärdigheten för tidningarna och journalisterna får sig ännu en törn.

Rubriksättningarna och löpsedelsfixarna gör ju inte trovärdigheten speciellt mycket bättre. Problemet är att mediakoncernerna inte lärt sig att tjäna tillräckligt med pengar på nättidningarna. Ett intressant grepp är att hennes moderbolag, NTM-koncernen, nu köpt in sig i Gotland Promotion. Att de blir de tredje bolaget på Gotland som släpps in som delägare i GP känns lite krystat. Det borde ju varit betydligt intressantare att få in fler från besöksnäringen före Norrköpingsbaserade Nya Tidens Media som absolut inte har majoriteten av hjärta eller plånbok på Gotland. Men det är möjligt att det finns andra anledningar till deras inhopp. Man biter inte den svans som föder en och det vet man inom alla bolag. På så sätt slipper GP troligen besvärande journalister. Vem vill sätta sitt namn bakom en artikel som går emot ledningens satsningar i tider då det är ständiga neddragningar?

Kul att Patrick på Stafva rett ut större delen av sina affärer. Killen har löpt ett enormt gatlopp där det funnit många gamar som velat se honom falla. Men det är segt virke i våra bönder. En annan som man hängt ut och velat se falla är Yngve Andersson på Ryftes. Det är ytterligare en seg kille som självlärd försökt att ta sig fram efter eget huvud. Hans envishet och mod har gjort honom till en av Sveriges mest framgångsrika bönder och en viktig förebild för öns bönder. Bondförnuft och entreprenörsanda tillsammans med ett mycket stort gotlandshjärta. Två stycken förebilder som satsat mer än de flesta på att utveckla näringen på ön. Bra förebilder som även när det blir fel står upp och gör rätt för sig. Tyvärr räcker det inte att de försöker göra rätt för sig, de måste också försvara sig mot alla möjliga påhopp. Att våga innebär att man blir ifrågasatt vilket är okej men det vore nog på sin plats att det fanns lite mer balans i hur man skriver och pratar om de som sticker ut. Luther är stark på ön och han får stort utrymme inte minst i Patriks pissränna.

Förra fredagen när jag hade det som absolut bäst kom det ett SMS som meddelade att min klasskamrat från låg- och mellanstadiet gått bort i MS. Hon fajtades längre än de flesta enligt läkarna. Hon hade en livsvilja som var enorm – hon gav aldrig upp. En dag insåg hon att det inte skulle funka och då hade hon en sista önskan vilken man lyckades uppfylla och därefter tackade hon för sig. Hoppas att jag alltid kommer att fajtas på det sättet för det jag tror på och för att jag skall finnas. Vi kan lära oss mycket av de runt omkring oss om vi bara öppnar öron och ögon.

Mina små tjejer är två stycken vitaminpiller som man bara blir glad av – trots en envishet som inte kan komma från Monikas sida, utan den får vi med Fåröarv ta på oss – så är det friskt på något sätt. Har Wilda sagt nej så är det inte helt lätt att få till ett ja. Humöret kan växla lika snabbt som bensinpriset höjts. Monika har brutit en tå och numer rastas hunden med en fyrhjuling. Det är kul att hon börjar köra hoj igen och jag hoppas att det blir en tvåhjulig igen.

I lördagskväll blev det middag med två par som smittar! Från deras kärlek till varandra rinner det över en massa go energi på omgivningen. När man haft dem på besök sex timmar kan man bara sitta och suga i sig av alla kärleks baciller och känna hur det sprider sig kroppen. Det gav effekt på alla plan och nu är vi båda en ännu större smitthärd. Vi tänker sprida smittan vidare utan någon som helst anmälningsplikt till smittskyddsläkare eller andra myndigheter.

Ett av paren köpte häromdagen en av öns mest kända gårdar och vi blir snart nästan grannar. Nästan grannar är ett bra ord för då kan man välja grannar. Det blev en hel del skumpa för det fanns mycket att fira. Det kan aldrig bli ett bättre tillfälle att fira än just nu. I morgon kan det varför sent. Det finns allt för många exempel på just detta. Många skall spara till något festligare tillfälle och det kommer eventuellt aldrig. Inget för Monika och mig som valt att leva till 100% här och nu.

Jag är löjligt nöjd med livet och det finns så enormt mycket att göra att mitt stora problem egentligen är att välja. Hur många har det så förspänt? Jag fick ett mail med en kopia av en konsertbiljett av en kompis för en tid sedan. I dag skall jag stå på scenen och berätta om mitt liv framför honom och några hundra till. Att få stå på scen och få betalt för att berätta om mitt liv ger en egokick som heter duga samtidigt som jag egentligen har svårt att förstå att det är jag som står där. Trots taskig skolgång och inbyggda problem som dyslektiker och olyckan i Thailand så har livet blivit löjligt bra.

Just nu känns det som om allt går i någon form av turbo och det är viktigt att stanna upp vilket inte är min bästa gren. Vi lever i ett land där allt är möjligt bara man vågar och är lite envis. Jag önskar egentligen att jag kunde föra över den här känslan på några av de ungdomar som känner hopplöshet vad gäller framtiden. Frågar man ungdomar i utvecklingsländer om de tror att det blir bättre i framtiden så tror 80% att det blir så. Frågar man i Sverige så tror bara 30% att det blir bättre. En mycket farlig inställning då man ofta kommer dit man siktar. Vi behöver skicka in lite självförtroende i dessa ungdomar där de får lyckas och det är väl en av alla utmaningar vi har att brottas med. Jag försöker att göra avstickare till skolor när jag ändå är ute för att hålla föredrag i landet. Ingen kan göra allt men många kan göra lite skillnad och det gäller ju oss alla.