Tankar på Ulrika

Ibland kommer minnen upp väldigt tydligt och det är som en slumpgenerator då det ofta inte finns någon riktig logik i hjärnas sätt att sortera. Det spelar ingen roll om det är födelsedagar eller årsdagar, minnen bryr sig inte. Minnen bara klafsar in i hjärnan som ofta lever sitt eget liv. Känns ibland som om den vill säga något. Eventuellt är det just så att livet behöver stanna upp så att man får ta tid att tänka till på sin livssituation ihop med hjärnan som ett team där kroppen och logik ska samspela på ett logiskt sätt. Jag både saknar och inte saknar min gamla familj som dog i Thailand för ca 18 år sedan vilket såklart låter konstigt för många. Jag har nu en ny familj där Monika tagit Ulrikas plats och Wilda och Towe tagit Charlie och Max plats vilket känns helt naturligt i min värld idag. Det är nog för att det är så vi är skapta och detta har hänt under årtusenden att vi mist både fruar och män som ersatts för det har varit tvunget för överlevnad.

Våra hjärnor och kroppar är nog skapta för att klara av detta som en överlevnadsreflex. De sista 100 åren så har vi blivit så upplysta ihop med medias kraft att det verkar som om någon där ute har bestämt att det inte är politiskt korrekt att gå vidare och fylla upp de vakanta platserna i en familj. Vet inte om det har något med religion att göra eller att vi har så många proffstyckare som når ut tack vare alla sociala plattformar som sprider mer och mindre bra texter. Tyvärr har dessa tyckare som egentligen inget vet, då de inte varit i situationen, blivit en dålig samhällsnorm som många i likande situationer känner sig tvingade att ta hänsyn till. Det är helt sjuk för man är redan så skadeskjuten att man inte behöver några extra bördor på sina axlar. Det finns inget regelverk för hur man ska sörja utan sorgen är högst personligt där allt är okej om det känns rätt för den drabbade. Som drabbad behöver man inte pekpinnar utan mängder av kärlek, tid och omtanke.

När man mist någon eller en hel familj så går det inte att värdera olika människors värde eller hur mycket man ska sörja. Försäkringsbolaget värderade barnen till 32 500 kr per barn stod det på utbetalningen som kom i brevlådan vilket kändes hårt men så är spelreglerna hos försäkringsbolag som inte jobbar med känslor utan med kronor.

Ulrika och jag vid havet som förenade oss. Det är egentligen samma hav som separerade oss också vilket är typiskt för det vi älskar kan även vara väldigt farligt om man överkonsumerar. Lite som Ulrika var vacker och lugn på ytan men det kunde storma rejält. Det gick extremt snabbt från stiltje till storm och tvärtom med henne. Som om hon visste att hennes tid var begränsad.

Jag kände i min situation att jag är en familjefar och det är mitt rätta element som jag ville tillbaka till med egen familj vilket snabbt blev ett självklart mål. Ville inte vara en änkling som var svart och ledsen även om det fanns många där ute som absolut ville det och allt annat var iskallt och väldigt själviskt. Jag hade många ensamkonferenser med mig själv där jag bland annat kom fram till att vara död var enkelt men att lämnas ensam kvar var jävligt tungt och svårnavigerat. Kom under en av dessa nattliga konferenser fram till att varken Ulrika eller barnen skulle vilja se mig som en grå och tråkig man som tynade bort i sorg. De skulle vilja se mig ha ett bra liv när det nu var jag som fick leva kvar. Där någonstans bestämde jag mig för att ha just ett bra liv för deras och min skull så länge jag får vara med.

Det är i alla fall säkert att tiden läker det mesta men det innebär inte att man glömmer och bara går vidare. Däremot är saknaden större eller mindre vid olika tider. Idag är det självklart att min levande familj går före den döda men så var det inte i början. Under några dagar har jag nu ägnat Ulrika lite extra tankar och när jag tar upp detta med Monika så säger jag att Ulrika och killarna känns så långt borta att de nästan inte existerar i minnet längre. Det känns som om Monika och jag har haft hela livet ihop trots att hon bara varit med ca 1/3 av mitt liv och Ulrika och jag hade ca 1/5 del av min livstid ihop. Nu är minnena så suddiga att jag behöver bilder, film, platser eller musik för att göra Ulrika synlig för mitt inre igen. Jag vet att jag har så mycket att tacka henne för då hon uppfostrade mitt vuxna jag till att vara redo att vara just familjefar. Detta kommer över mig lite då och då vilket sker just nu. Det känns som om hjärnan vill glänta på den dörren ibland. Kanske är det för att några vänner befinner sig i situationer att de mist någon och de tvingas in i en miljö av proffstyckare som förutsätter att de skall agera på något visst sätt, där sorgen skulle ha en regelbok för hur man gör och hur lång tid saker får ta.

Monika vid samma hav, men hon är väldigt mycket mer av en landkrabba. Lugn, trygg och extremt jordad så är hon väldigt bra på att väga upp mina mindre jordade sidor. Det går aldrig att jämföra utan båda mina kvinnor har varit väldigt bra för mig och min utveckling. Framför allt var Monika glad för Ulrikas sätt att kratta manegen för henne.

I mitt fall behövde jag inte mer av ensamhet och tristess utan det som läkte var att det fanns kärlek och skratt. I mitt regelverk så gäller det att överleva om de andra dör och då behövs mängder av skratt, närhet och prat i kombination med kärlek. När jag fått mitt första barn så fick det all kärlek och när barn nr två kom funderade jag på hur denna kärlek skulle delas upp. I min tanke så skulle kärleken som Charlie fick minska med 50% och de resterande 50% ges till Max. Det var en rätt logisk tanke då jag trodde att det bara fanns en viss mängd kärlek att försöka dela upp exakt lika mellan barnen och jag var livrädd att jag skulle ge den första mer. Sanningen var att det fanns inga begränsningar på mängden kärlek man kan ge sina barn eller sina fruar. Kärlek kan man slösa med och bör slösa på nära och kära. Är det något man ska slösa med i dessa tider så är det kärlek som man nästan har oändligt av om den blir besvarad.

Kärleken till Ulrika finns kvar och kan stundom vara större än till Monika men skulle man mäta den så skulle Monika vinna matchen på knockout med 98/2 på årsbasis idag. Skillnad var det när vi träffades – då var det precis tvärtom. Att komma in i den matchen som ett tilltänkt fruämne och bara vara tvåprocentare i början kräver sin kvinna. Men de som tar chansen har mycket att vinna om man är modig och vågar prata samt älska villkorslöst. En änka eller änkling har oftast inte avslutat ett dåligt förhållande utan ryckts ifrån något fungerande. Det innebär att de som blivit lämnade kvar väldigt gärna vill vara i ett förhållande, till skillnad från de som till slut skiljt sig efter en lång tids vånda som oftast inte jätteintresserade att kasta sig in i en ny liknade situation. Min upplevelse är inte unik och därför kom nog denna text till där det på något sätt var hjärna som ville säga något och jag har nu försökt att tyda min hjärnas vilja i text.

Livsresan går vidare mot nya spännande mål där egentligen målet inte är så viktigt som själva resan. Vi har ett tydligt mål att bli 200 år ihop vilket innebär bra kost, motionera vettigt, skratta mycket och slösa med kärlek.

Tack Ulrika & Monika samt alla andra kvinnor och män runt omkring mig som hjälpt till att forma mig till den jag är idag. Jag trivs väldigt bra i dagsläget med min hjärna även om den ger sig i väg på egna äventyr ibland, vilket kan stöka till livet om man inte har människor som man kan och vågar bolla saker med. Med styrka och envishet kan man komma långt. Men med kärlek och mod ännu längre. Kärleken till livet ihop med nyfikenhet gör att jag oftast vaknar upp varje morgon med ett leende tack vare att jag verkligen vet vad alternativet att inte vakna upp alls skulle innebära. Jag och Monika gasar vidare med vår kärleksmoppe – med vinden håret mot okända äventyr så länge vi får vara med.